Josefine Widorson

När jag bestämde mig att åka som au pair så förstod man inte riktigt vad det skulle innebära. Man hade många förväntingar och bilder av hur livet skulle se ut och vara. Jag har nu dessutom fått uppleva två olika familjer i två helt olika delar av USA, västkusten och Washington och nu östkusten och New York. Det är som två helt skilda världar och att flytta in i en helt främmande familj och bo i någon annans hem kan kännas väldigt konstigt när man tänker tanken. Jag insåg snabbt att det handlar om att hur du själv känner, hur det fungerar med familjen och hur du trivs och fungerar i deras liv så som de ska fungera i ditt liv. 

 

Att vara au pair är inte enkelt och det är inte alltid helt otroligt häftigt som det ofta kan låta. Det har som alla andra "jobb" ups and downs. Att vara au pair har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, om barn, amerikanska familjer och en helt annan kultur. Varje dag lär jag mig något nytt och varje dag känner jag att jag utvecklas mer och mer som person. Det låter väldigt klyschigt att skriva om det här men det är dels för mig själv att komma ihåg och för de som läser och vill åka iväg som au pair. Jag har haft sådan tur och jag är så otroligt glad att jag fått hamna i min värdfamilj. Mina värdbarn är helt obeskrivliga och de ger mig så mycket energi och kärlek varje, varje dag. Deras leenden, deras tack, deras värme och omtanke till varandra&mig och självklart deras uppskattning gör mig så glad. Barnen förgyller verkligen dagarna trots att man kan vakna upp på morgonen och bara känna att nej nu hade jag helst bara viljat dra täcket över huvudet och ligga kvar här resten av dagen. 

Jag älskar verkligen hur de kan få mig att skratta, hur vi kan sitta och prata om sådana djupa ämnen, hur de börjar oroa sig över att jag kommer att åka hem (trots att det är i Juli nästa år) och hur mycket de älskar mig. Det är en sådan härlig känsla och att kunna trivas så som jag gör trodde jag inte när jag stod där i rematch och var orolig för att inte få en ny familj. 

 

 

En värdfamilj blir självklart väldigt nära, de är de närmsta du kan lita på och de du bor hos och de måste helt enkelt funka. Man bor under samma tak i ett år och man är inte bara någon som jobbar åt en familj, det blir något extra. Det handlar om att ge och ta och då får man så mycket ut av sitt år som au pair. Att ställa upp och hjälpa till, göra saker som man skulle göra hemma och väldigt mycket extra och ta ansvar och ta tag i saker själv. Jag känner mig som en mamma och hemmafru, som en au pair och en storasyster och en vän som hoppas att få se dehär barnen växa upp och ha kontakt med livet ut. Den relationen man bygger upp med varandra är så stark, jag känner redan när jag är ifrån dem en helg eller längre tid att jag saknar de och jag blir alltid så glad att få vara runt de. Det handlar om att må bra där man är och att man trivs i familjen och med barnen för att livet utanför det ska bli så bra som möjligt. 

 

Jag är så glad att jag fått uppleva allt jag gjort sedan jag kom hit. Jag har träffat helt otroliga vänner som kommer från alla olika delar av världen och Sverige. De man umgås med blir som ens familj då vännerna man har här borta blir sina närmsta. De personerna jag umgåtts med och spenderat tid med hoppas jag ha kontakt med i framtiden och mina närmsta jag hade i Seattle och här i New York kommer vara mina vänner livet ut. 

 

Vissa dagar är inte en dans på rosor. Många dagar är tuffa och man helst av allt bara skulle vilja ha sitt eget liv och sig själv att tänka på och inget mer. Det tar mycket energi av en samtidigt som det ger lika mycket tillbaka många gånger och det gäller att ha en positiv inställning. Att stå på egna ben och inte vara beroende av någon annan får en att se allt hur helt nya perspektiv. Det är ens eget val att vara här och då är det upp till en själv att göra det till det bästa. Det finns ingen som kan ändra på saker och ting eller tvinga en att göra något, man kan själv göra sina val. Jag är otroligt glad att jag valde att åka iväg och med mina 116 dagar i USA kan jag inte vara mer än nöjd över att jag skrev ihop dedär papprena och tog steget till att våga åka iväg. Jag skulle rekomendera vem som helst att göra en stor resa, åka iväg som au pair eller bara prova något nytt. Det behövs förändringar och ett helt nytt kapitell i ens liv för att man ska kunna inse vad man vill, hur mycket man ska uppskata hemma och hur man haft det när man växte upp. Vi har det alldeles för bra och det finns ingen anledning till att klaga på småsaker. Vissa dagar är såklart tyngre än andra, man saknar sin familj och vänner och alla där hemma och det kan bara kännas jätte jobbigt. Jag saknar min pojkvän och alla mina släktingar och familj såklart men samtidigt är jag så glad över att få se helt nya familjer, kunna inse vilken helt underbar skara av vänner&familj jag har där hemma och hur glad jag är över att jag växt upp och fått uppleva det jag gjort med de. Jag saknar mina goaste så mycket och samtidigt vet jag att de har de bra där hemma, och snart ses vi igen, jag är inte borta föralltid.

 

Together forever, never apart. Maybe in distance, but never in heart.