Josefine Widorson

Thank god it's friday. Jag har nog alltid älskat fredagar. Fredagar innebar alltid att man slutade tidigt från skolan, man fikade på stan med alla kompisarna och sen åkte men hem och gjorde precis vad man kände för. Runt sju tiden ropade mamma att vi skulle börja hacka grönsaker och jag och lillebror sprang ner för att hjälpa till. Pappa kom hem strax där efter och det var alltid tända ljus och myskänsla över fredagarna. Pappa gjorde alltid köttfärssåsen och guacamolen och sen var vi redo för en myskväll i soffan. Let's dance eller melodifestivalen var något av det bästa jag visste i sällskap av hela familjen uppradade i soffan med en taco buffe framför sig. Jag älskade fredagar och gör det fortfarande. Fredagar är också förknippade med något gott, det har jag fått från pappa, smygätaren själv. Fredagar innebar dessert eller något mumsigt iallafall och det var alltid jag, Hugo och pappa som åt, mamma var inte något fan av desserter.

 

Jag saknar att vara liten, inte ha så mycket att tänka på annat än att vilja ha fredagsmys, åka till affären med pappa bara för att han köpte styckchoklader (MITT I VECKAN!), komma hem och göra läxor och baka något gott, åka på träning och komma hem till middagen framdukad på bordet, åka på semester på loven och vara i stugan och grilla och mysa. När jag ser tillbaka på allt jag upplevde som barn och under min uppväxt så blir jag så glad och tacksam. Jag har så mycket fina minnen, en helt underbar familj som har gjort så mycket skoj, rest över hela världen, haft vänner som stått vid min sida dag ut och dag in, gått i helt underbara klasser i skolan och trivits som fisken i vattnet verkligen och alltid gjort saker som jag tyckte var roligt. Alla mina vänner jag haft har jag än idag någon sorts kontakt med och de är så roligt när man tänker tillbaka på allt man har gjort tillsammans. Jag saknar att vara barn och ha hela familjen samlad, så som det var förr.

 

Har drömt mycket om framtiden, hemma och min familj och vänner på senaste tiden. Jag tror att min hjärna börjar förbereda sig på att det här äventyret snart ska ta slut och man är tillbaka i sin hemmamiljö och tillbaka i tryggheten på något sätt. Ett år går så himla snabbt och jag kan minnas när jag var yngre att ett år var en evighet. Man hinner med så otroligt mycket och nu har man själv möjligheten till vad som helst. Jag har börjat inse att jag har svårt att nöja mig och bara leva ett vardagligt liv. Jag vill hela tiden göra saker som jag mår bra av och det kan vara precis vad som helst från dag till dag. Man får så mycket perspektiv på saker och ting och jag har insett att livet är verkligen för kort för att spendera där man inte vill vara eller med något man inte vill göra. Jag vill ha ett jobb där jag trivs och älskar att gå till, jag vill bo i ett hus med en gård och inreda det så som jag vill, jag vill gå långa promenader hela livet ut, jag vill resa och upptäcka världen med den jag älskar  och ska gifta mig med, jag vill få barn och skapa en underbar liten familj, jag vill hålla hårt om mina vänner och familj och spendera mycket tid med dem och leva i nuet. Jag tror jag vill väldigt mycket men sen är det bara upp till en själv att börja skapa det livet. Ingen annan kan planera eller bestämma vad en själv ska göra, man ska bara lyssna på sig själv. 

 

 

Ibland tänker jag för mycket och annalyserar tills jag blir helt tokig, men jag tror det är en bra sak. Att inspireras, ha ideér och mål i livet och sen förverkliga dem är nog bara något positivt. Det är bra att drömma och få uppleva olika världar för att sen skapa sin egen. Jag älskar mitt liv här borta lika mycket som det ska bli så skönt att få komma hem och få börja mitt eget på något sätt. Man vill ha allt på samma gång och samtidigt vet man inte vad man vill förrän man har provat. Det ska bli spännande att se vart man hamnar och vad man gör i framtiden. Mina barn ska iallafall få ha lika mysiga fredagar och dagar som jag har fått haft när jag växte upp. All tid med familjen och sina vänner är det värdefullaste man har, så är det bara.